Vi föddes båda på 40-talets sista skälvande år i Stockholm. Anders flyttade till Uppsala 1951 och följdes, dock ovetandes, av Tomas 1955. Första kontakten med musik blev Barnens brevlåda i Sveriges enda radiokanal och med Sven Jerring som programledare. Vi skulle, långt senare, komma att hamna på samma skivbolag som farbror Sven, men vem kunde ana det! Snart följde Thomas Funck’s fantastiska trickinspelningar med Kalle Stropp och Grodan Boll. Vi minns med glädje Kalle Stropps paradmarsch och Skiffel i skafferiet. I bakgrunden fanns också Glen Millers sax-sound och Louis Armstrongs trumpet. Men i förgrunden ryckte snart Uppsalas egen storhet Ove Thörnqvist fram med sånger som På festplatsen, Auktionsrock, Alpens ros, Dagny och Loppan jämsides med Povel Ramel och Martin Jungs suveräna sånger och sketcher. Siv Malmqvist blandades med Elvis och fotboll med kommunala musikskolan, Tomas på klarinett, Anders på piano.

Vi blev tonåringar i popens fantastiska 60-tal. Beatles drog in som en storm i känslolivet med ett följe av Stones, Kinks, Hollies och Who. Man köpte elgitarr men Donovan och Dylan visade andra vägar och elgitarren byttes till akustisk.

Vi växte upp i varsin del av Uppsala, och möttes först 1968 genom värnplikten i Stockholm. I kasernens kvällskorridor upptäckte vi vårt gemensamma intresse för musik.

När vi passerade ut genom grindarna ett drygt år senare bar vi med oss ett band med 14 egna sånger, två röster, två gitarrer och allt på engelska.
Det rullbandet blev vår inträdesbiljett till musikbranschen. Vi letade adresser till skivbolag, producenter och artistbolag och spred frikostigt låtarna omkring oss.

Redan strax efter nyåret -70 fick vi chansen att göra en provinspelning för den legendariske producenten Anders Burman på Metronome. Två nervösa ynglingar fick ett par timmar i en studio som vi bara kunnat drömma om. Anders Burman gillade vad han hörde, ville att vi skulle börja jobba på svenska, men vi var fast i våra förebilders språk, tvekade och begrep inte förrän långt efteråt att vi missat en jättechans.

Under första hälften av sjuttiotalet utvecklades vi som låtskrivare genom beställningsverk, åt en annan producentlegend, Curre Pettersson. Han gav oss våra första jobb i musikbranschen, bl a melodier till visartisten Barbro Hörberg. De hamnade på skiva och vi var lyckliga. Även Curre uppmuntrade oss att skriva våra texter på svenska. Han introducerade oss också för musikförlaget AIR Music som förblivit vårt förlag under alla år. Efter ett första skivförsök 1973 med en egen singel – För ung för att förstå – fick vi 1977 slutligen vårt hett efterlängtade LP-kontrakt. Vårt debutalbum, Nattexpressen, gavs ut 1978 på etiketten DECCA. Producent var Ingela ’Pling’ Forsman och arrangör ABBA-basisten Rutger Gunnarsson. Men genombrottet uteblev. Inte ens deltagandet i den svenska melodifestivalen 1979 med bidraget Tillsammans gav den utdelning vi drömde om.

Ett kassettband med hem-demos inskickat till Sveriges Radios Viskvarten hamnade till slut och till vår stora lycka hos redaktionen för det nystartade programmet ”Eldorado” med Kjell Alinge och Lennart Wretlind i spetsen. De sökte efter en för tiden annorlunda svensk musik och en generös programbudget gav utrymme för specialskrivna inslag av svenska musiker och låtskrivare. Under hösten 1981 kunde vi bl a ägna oss åt att skriva låtar där radiolyssnarna fick bidra med förslag på texttema. Förslagen fick vi på måndagen. Vi skrev låten med både text och musik på tisdagen, repade in den på onsdagen, gick till radion för att spela in den på torsdagen för att sen få höra den sändas på radion på söndagen. Intensivt, roligt och lärorikt och vi började bli lite av husband hos Eldoradoredaktionen.

Några veckor före jul kastade Kjell Alinge fram idén att det skulle vara uppfriskande med en ny jullåt och Mer Jul föddes på samma intensiva sätt! En av producenterna – Lars-Göran Nilsson – backade upp oss med sin nyinköpta lilla trummaskin, Dr Rythm, och den lika nya analogsynten Prophet One med den karaktäristiska basgången. Allt bandades i en direktmix med dubbade körer i en talstudio på Sveriges Radio! Låten blev uppmärksammad och ”alla” radioproducenter ville spela den i sina program under de kommande julveckorna.

I sjuttiotalets engelska och tyska popvärld hade synthesizern gjort sitt intåg, men här hemma var motståndet ännu stort mot de ”syntetiska musikmaskinerna”. Den visionäre radioproducenten Lars-Göran Nilsson förde oss samman med den svenske syntpionjären Greg FitzPatrick, med rötter i den svenska musikrörelsen. I Riksradions Studio 7 spelade vi tillsammans in Blinkar Blå som ett programinslag för Eldorado i november 1981. Gensvaret hos lyssnarna blev större än vi anat och radions eget lilla grammofonbolag, som mest saluförde fågelskivor och Sven Jerringreferat, gav ut en singel på blå vinyl. Den blev deras och vår första riktiga ”hit” även benämnd Sveriges första synt-hit.

Under våren 1982 ville Eldoradoproducenterna fästa sin nya svenska musik på vinyl och gav ut en samlingsskiva med det bästa från deras inspelningar på LPn Stjärnornas Musik. Här kom ursprungsversionen av Mer jul och Blinkar Blå med som två av fem Adolphson-Falk-bidrag. Vi var på gång…

Genombrottet blev starten till ett flerårigt och spännande samarbete med Greg, som förutom att vara en stor kreatör, hela tiden låg i fronten för utvecklingen av den nya musikteknologin i Sverige, med Dagge Lundquist som styrde studion och ljudbilden med fast hand och med Lars-Göran Nilsson, som förblev vår omdömesgille tyckare och rika idégivare. Tillsammans gjorde vi fyra album under den fascinerande digitala utvecklingen under 80-talet, alltid först med det senaste genom Gregs försorg.

Kjell Alinge gav oss titeln till LPn Med rymden i blodet, som spelades in juni-oktober 1982 i sann pionjäranda och upptäcktslusta bland alla de nya möjligheter som syntarna gav. Texternas tema är den lilla människan mot de stora perspektiven. Hela skivans totala syntproduktion bryts endast i sista spelminuten av en vacker saxofon, som slutligen lämnas helt ensam. Albumet sålde långt bättre än vad vi vågat hoppats och gav oss vår första guldskiva.

Med en amerikan i gruppen kändes det självklart att pröva hur konceptet kunde bita internationellt. Greg skrev ”english lyrics” och From Here To Eternity, som den engelskspråkiga versionen döptes till, gavs ut i Italien och Holland hösten 83 men utan någon framgång.

Desto bättre gick vår nästa svenska LP, Över tid och rum, som släpptes i mars det magiska Orwell-året 1984. Vi förlade handlingen 100 år framåt i tiden till 2084 för att skapa vårt eget framtidsår. (På konvolutets innerpåse anges inspelningstiden till okt 2083 – mars 2084). Den teknologiska upptäcktsfärden fortsatte. På vinylskivans sista sekunder hörs en datasignal. Den upptäcktslystne kan med hjälp av rätt dator (ATARI) nå vårt meddelande. För något år sedan nåddes vi av ett brev från en envis teknolog i Lund som knäckt koden, 20 år senare, fantastiskt!

I samband med framtidsvyerna på Över tid och rum blev vi tillfrågade att fortsätta som ”husband” på Sveriges Radio P3, men nu åt radarparet Nicklas Levi och Ingvar Storm i deras tre timmar långa fredagsunderhållning Metropol. Det var en mycket rolig tid, med bl a direktsändningar från platser ute i landet. Till världscupspremiären i Åre bytte vi tillfälligt ut texten på Mer Jul till det mer passande Mer Snö. Versionen finns bevarad på en Metropol-CD, som åtminstone ligger i radio-arkivet. Sändningen skedde live från ett icke färdigbyggt hotell med högst påtagligt byggdamm i luften. Platsen kallades skämtsamt av radiogänget för ”Bygget” och namnet har behållits sen dess.

Nicklas och Ingvar bad oss om en ny Metropolsignatur. Den första hade tillverkats av Michael B Tretow som gjorde många signaturer och radiojinglar under 80-talet på sidan om sitt framgångsrika arbete med ABBA. Vi visste att signaturer ska vara instrumentala, och det var vår också. Men i sann pionjäranda satte vi svensk text till vårt 30-sekundersverk. Sångversionen föll programledarna i smaken och varje fredagskväll efter jobbet klingade den ut i etern. En tidningsjournalist döpte den till den nya helgmålsringningen.

Med två framgångsrika LP-produktioner i ryggen närmade vi oss julen 1984, och vi kände att det var dags att göra en riktig och mer noggrann inspelning av Mer Jul. Efter att L-G hade letat rätt på sin lilla trummaskin, synt och det härliga julcollaget gjorde vi i Mistlurs Studio, med Dagge vid spakarna, den version som fortfarande hörs överallt i december.

EMA-Telstar tyckte att vi borde synas mer och ville ha ut oss på en turné våren 1985. Vi tackade ja och turnéansvarige Pelle Meyer byggde upp en sing-backproduktion med spännande ljud och ljus för landets större diskotek. Det blev totalt 19 spelningar i Syd- och Mellansverige och ett avslutande specialframträdande på ett soligt Soliden i Stockholm på skolavslutningsdagen i ett direktsänt Metropol. Där fick vi chans att framföra vår nya singel Nu lever jag igen.

På hösten påbörjade vi arbetet med vår tredje LP tillsammans med Greg och Dagge och med stöd av Lars-Göran. Efter två album ville vi lämna temat kring rymden och framtiden och komma ner på jorden igen. I januari 86 blev I nattens lugn klart med åtta sånger, där mörkrets positiva och negativa makt finns som ett genomgående stråk. På hösten 1985 hade CD:n introducerats som ljudmedia. I nattens lugn blev den första produktionen med svensk text som släpptes på den nya silverskivan, som snurrade så fort och var så ”tyst”. Med sången ”Ifrån” fick vi vår första och enda Tracks-etta, den första ettan med svensk text. I två veckor fick vi glänsa på tronen, men sen kom Style stormande med superhiten Dover – Calais från 1986 års Melodifestival och tog över tronen.

Trots vår stora framgång med tre guldskivor på raken kände Greg att det skulle bli tufft att påbörja en fjärde satsning. Vårt arbetssätt, där vi skapade arrangemangen direkt i studion kring de färdiga sångerna ställde mycket stora krav på honom som ensam musiker och arrangör, dessutom hela tiden med kraven på nya framgångar. Han var på väg att vänligt men bestämt backa ur framgångskonceptet när två anledningar fick honom att ändra sig. Den ena var Anders idé om ett tema-album, ett dygn i en tjänstemans liv. Den andra var Gregs samarbete med det tyska företaget Steinberg där han deltagit i utvecklingen av det första datorprogrammet för musikskapande. Programmet Pro 24 kunde, med digitala signaler, styra många syntar samtidigt till hela arrangemang. Greg ville prova programmet i en hel produktion och försökskaninen blev Det svåra valet, som därmed också blev en av världens första datorprogrammerade skivproduktioner. Genom Gregs försorg och skaparkraft hade vi fått ligga i täten på det tidiga åttiotalets syntutveckling. Nu tog han oss in i förproduktionens första trevande steg i andra hälften av 80-talet. Hela synt- och dataparken lyftes sedan in i Atlantis-studion, först med stora problem när vi skulle föra över Gregs förproduktion på kanalbandspelaren. men efter ett par dagars kall- och varmsvett lyckades Dagge och Greg med gemensamma krafter få det hela att synka ihop och sen flöt processen förvånansvärt bra, trots jungfrufärden. Produktionen tog 8 månader mellan februari – oktober 87. Sångerna är som kapitlen i en bok. Ljud från verkligheten binder samman. Morgonens rytm, dagens trafik, kvällens stillhet, nattens eftertanke. Det blev vår sista produktion i denna framgångsrika konstellation. Vi hade fått ett fantastiskt och händelserikt 80-tal tillsammans som pionjärer inom svensk syntmusik och den digitala utvecklingen och som alltid kommer att ge oss epitetet 80-talsband. Vi bär det med stolthet men förtjänsten är Gregs som är den riktiga syntpionjären. Vi summerade vårt rika 80-tal i ett samlingsalbum betitlat AF 81-87. Att ha fått vara starkt delaktig i detta vitala musikdecennium har känts som att återuppleva tonårens 60-tal i Uppsala, en tid fylld av entusiasm, spänning och nyskapande.

Efter fyra framgångsrika 80-talsalbum, en samlingsskiva och till detta ytterligare några välsäljande singlar, började en stark känsla av upprepning att smyga sig på. Samtidigt som Greg bytte inriktning till filmmusik ville vi själva pröva skivproduktion med flera musiker och bad producenten Danne Sundquist om hjälp. Danne hade tidigare producerat bl a gruppen Fredag och Jacob Hellmans framgångsrika debutalbum, fortfarande en klassiker i svensk rockmusik. Vi spelade in Indigo 1990 utan synten som det dominerande instrumentet men i stället med Pelle Sirén på gitarr, Matts Ahlsberg på bas, Åke Sundquist och Per Lindvall på trummor och Stefan Blomquist på keyboards samt flera andra instrumentalsolister. Det fanns för oss ett nyhetens behag och en ny glädje att omges av kompetenta musiker som gav mycket av sin kraft i våra sånger.

Men trots det kände Tomas att inspirationen för att fortsätta saknades och valde att dra sig tillbaka från musiken på obestämd tid efter arbetet med Indigo och de åtaganden som alla skivutgivningar innebär. Anders ville mer, och även Greg hade börjat sakna det kreativa samarbetet i studion. Tillsammans skrev de nya sånger och experimenterade mellan varven i Gregs filmmusikstudio Synderella. Under en lekfull, generös och utdragen tid från september 91 till februari 93 kreerades & Falk som ett soloprojekt för Anders men med Greg som medkompositör, arrangör och producent. Inspelningsmediet var hårddisk som nu så sakteliga började tränga ut den klassiska 24-kanalsbandspelaren. Sommaren 92 flyttades hela projektet till en lada på södra Gotland. På ett spår hörs tydligt ladusvalornas svirr och sången på ”Låt mig få vara den som gör dig lycklig” spelades in i ett angränsande hönshus med kli i näsan, mer kreativt än behagligt. Dagge Lundquist mixade skivan i Studio Decibel som han senare köpte och drev tillsammans med en kollega.

Även om Adolphson & Falk som synlig duo legat lågt i första delen av 90-talet fortsatte sångerna att spelas flitigt på radio. Uppenbarligen fanns det ett fortsatt intresse för vår musik. Vi blev kontaktade av det svenskägda skivbolaget Independent som uppmuntrade oss att spela in ett par nya sånger för att ge uppmärksamhet åt ytterligare ett samlingsalbum. Valet på musikarrangör föll på Pierre Jerksten, en ung dansproducent från Göteborg som växt upp med vår 80-talsmusik. Hans två produktioner kompletterade en annars klassisk Greatest Hits-samling som fick namnet Samling och gavs ut 1996.

Vi hade fått smak på spelandet igen och gick in i studio hos Ronald Bood för inspelningar till ett nytt album. Här fick vi nöjet att arbeta med för oss idel nya musiker. Flera av musikbakgrunderna är rena livetagningar och det hade vi inte prövat sen slutet på 70-talet. Det dramatiska millenniumskiftet 2000 närmade sig med stormsteg och enligt tidningarna skulle alla datorer som inte datumsäkrats haverera vid årsskiftet. Vi slutförde nervöst albumet 454 hösten 1999 strax innan det stora förväntade haveriet och allmänna kaoset, men konstigt nog hände ingenting utom att mediemogulen Jan Stenbeck brände av ett mäktigt och svindyrt fyrverkeri från vattnet utanför Skeppsbron. Vi kunde inte låta bli att låta låtarna på albumet handla om tiden och dess gång. Vi var inte ensamma om den idén men historiska ögonblick av sådan dignitet sker så sällan.

Under hela vårt intensiva musikaliska skapande, under ett par decenniers tid, hade vi koncentrerat oss på låtskrivandet och studioarbetet. Det är ett privilegium att få se sina sånger växa fram från de första trevande ackorden vid köksbordet till den sista mäktiga slutmixen uppspelad i skivstudions största högtalare. Det tröttnar man aldrig på! Vi kände emellertid att vi åsidosatt det direkta mötet med publiken, som är en helt annan del av musiklivet, vitt skilt från arbetet i studion. En gammal idé om att framföra våra sånger akustiskt började ta form, och vi återupplivade våra alster med de akustiska gitarrerna igen, så som sångerna kommit till en gång vid köksbordet. Tomas tog kontakt med sin gamla gymnasiekompis Magnus ”Mankan” Marcks, som vikt sitt liv åt kontrabasen både inom klassisk musik och jazz men absolut inte pop. Välutbildad på Musikaliska akademin och med vidareutbildning i Prag kunde han sin Mozart och Ellington. Efter att ha spelat ihop i skoluppsättningen av Brechts Tolvskillingsoperan 1967 (Tomas på klarinett, Magnus som arrangör och dirigent och banjospelare) hade de bara träffats ett par gånger under 35 års tid och då i samband med studentjubileer i Uppsala. Mankan tvekade emellertid inte att ge sig i kast med våra melodier. Vår premiär som akustisk trio för publik skedde under våren 2004. Det blev ett varmt mottagande och den första spelningen ledde till fler. Varje gång vi framträdde fick vi frågan om inte de akustiska versionerna fanns att köpa. Det väckte en tanke att återinspela några av våra sånger.

Vårt musikförlag. AIR Chrysalis (nuvarande BMG Chrysalis) sammanförde oss med producenten, musikern och låtskrivaren Peter Månsson som driver en egen studio i Stockholm. Tillsammans gjorde vi en produktion med våra gitarrer och Mankans bas som grund kryddat med några väl valda musikaliska tillägg. Då var Mankans goda musikerkontakter inom den klassiska musiken och jazzen en tillgång. Vi påbörjade inspelningen av albumet Vidare i februari 2006 och gjorde 11 akustiska versioner av våra 80-talshits. Albumet uppmärksammades så väl att EMA-Telstar, nuvarande Live Nation, föreslog en konserserie 2006-2007 med de akustiska versionerna. På piano och dragspel medverkade Hans Loelv som efter den turnén, tillsammans med Mankan på bas, blivit våra trogna medmusiker på diverse konsertscener runt om i Sverige.

10 oktober 2010 inföll dagen med det magiska och digitala datumet 101010, ett sammanträffande som vi inte ville missa. Vi beslutade, tillsammans med våra gamla vapendragare från 80-talet, Greg, Dagge och Lars-Göran, att prick på dagen släppa en box med alla våra 80-talsinspelningar och döpt just till 101010. Vi fyllde boxen med 58 spår fördelade på 4 CD och kompletterade med en 80-sidig bok som vi själva författade och döpte till Den svenska synten. Box-projektet gav oss anledning att låta Dagge remastra och digitalisera alla våra gamla inspelningar för lansering på Spotify som börjat etablera sig rejält efter sin introduktion 2006. Greg beställde blinkande lampor från Kina som han monterade in på en hemmagjord lyxvariant av boxen. När man öppnade locket började lampan att blinka blå!
Våra akustiska spelningar med Mankan och Hasse fortsatte och 2013 utökade vi Vidare-albumet med ytterligare inspelningar tillsammans. Vi döpte albumet till Ännu vidare och utnyttjade CD-formatet maximalt. 19 akustiska versioner fick plats och vi gav ut albumet på vårt nystartade egna skivbolag AF music.

Samma år bjöd Stockholms stadsteater in oss att göra några föreställningar på Soppteatern med vår akustiska musik på tu man hand. Samarbetet med Stadsteatern ledde till att soppteaterns konstnärlige ledare Ole Forsberg bad oss sätta musik till hans dramatisering av Dostojevskijs kortroman Vita nätter. Vi skrev 7 sånger som framfördes av skådespelarna i föreställningen, en ny upplevelse och utmaning för oss som levt i pop-världen. Vi gjorde också vår egen version av sångerna samlade på ett minialbum och utgivet 2014. På albumet medverkar också den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Lisa Larsson.

Vintern 2008 hade vi gjort ett par konserter för Live Nation med Uno Svenningsson och Ola Magnell som gästartister. Vi döpte föreställningarna till Vintertivoli och skrev en signaturmelodi med samma titel. Konserterna väckte tanken att någon gång göra ett helt album med Vintertivoli som tema och låta texterna fånga stämningen i den mörka årstiden. Vi skrev låtar under ett par år och i november 2014 inledde vi inspelningarna, som vanligt med Dagge Lundquist som medproducent och studiotekniker. Tillsammans med 14 skickliga musiker växte 10 karaktäristiska Vintertivolilåtar fram. När detta skrivs i oktober 2015 ligger albumet klart för utgivning.